Då jag har fått en del förfrågningar de senaste veckorna vill jag passa på och klargöra att bloggen på intet sätt har spelat ut sin roll. Det är semestertider och PHS-torka just nu och ärligt talat känner jag inte för några fler långa utsvävningar för stunden, mest på grund av att allt det väsentliga i antagningsprocessen redan är täckt i föregående artikelserie. Under tiden ska jag istället installera mig i en ny stad, gå på informationsmöten och öppna hus, ordna med praktikaliteter och en massa andra mer eller mindre ointressanta göromål. Som det känns nu (märk väl att jag inte lovar ett smack) så drar jag åter igång runt terminsstart med en summering av tiden mellan antagning och skolstart - så tar vi det därifrån. Hoppas ni alla får en trevlig, laglig och varm sommar!
Blir suget för stort bjuder jag här på några av mina favoritpolisbloggar nedan som ni kan förkovra er i:
http://arek.blogg.se/
http://riktigpolis.bloggspace.se/
http://kjelle.wordpress.com/
http://blogg.aftonbladet.se/5240
http://wasamannen.spaces.live.com/
Det är förskräckligt dålig timing att komma på att man ämnar bli vakt av lag och ordning. Med ganska exakt 300 antagna från nästan 7000 sökande blir trycket på varje utbildningsplats 1 gentemot 23. Med andra ord så går det alltså 23 sökande på varje tillgänglig plats på Polishögskolan. Klarar man sig till fystesterna har man ändå bara mellan 10-20% chans att gå hela vägen. Om vi jämför det med exempelvis läkare blir söktrycket på landets läkarutbildningar 1 gentemot 7. Detta är också det närmast konkurrerande yrket om man ser till statistiken förstahandssökande/antagen. Självfallet är det fler som söker läkarlinjen men polisyrket är alltså det i särklass mest konkurrensutsatta inför antagningen och som nybakad sökande har man idag cirka 4% chans att gå hela vägen. Notera att det kan finnas konstiga yrken (tex flygledare, officer och dylikt) som inte räknats med i SCB:s statistik över populära yrkesutbildningar, men jag har en del egen erfarenhet av dessa och jag kan inte tänka mig att de heller rår på polisyrkets säregna status. Det är dystra siffror med tanke på att det bara för ett år sedan fanns mer än dubbelt så många platser som spädde på den sökandes möjligheter till ungefär 10%, något som åtminstone inte fick en att vilja gräva en grop att lägga sig i om man drabbats av oturen att ha polis som sitt drömyrke.
Till hösten är kvoten kvinnor för första gången större än männen då dessa utgör 52% av de intagna. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det då jag finner det ganska ointressant att prata kön. Man kan ju lugnt säga att det är på tiden åtminstone då utbildningen av tradition varit mansdominerad.
Som vanligt hamnar invandrarkvoten runt en femtedel, denna gång 19%. Problemet är att rekryteringen verkar räkna in även de som exempelvis 'bara har en norsk förälder' som invandrare i statistiken och siffran på antalet utomnordiska framtida poliselever, dit jag själv räknas in, lär tyvärr vara betydligt lägre. Min egen erfarenhet säger att det finns en del utlandsfödda som söker men att de flesta stannar redan vid svenskaprovet då det kan visa sig väl så svårt för någon som inte kunnat språket större delen av sitt liv. Väl vid CT bläddrade jag igenom den namnlista på cirka 40 personer som var där samtidigt och hittade totalt 2 med utländskt klingande namn - detta inkluderat mig själv. Därmed kan jag förhoppningsvis hjälpa till att spräcka nån seglivad myt som lever kvar på diverse internetforum om att det skulle vara lättare för kvinnor och invandrare på något sätt. Kraven är på intet sätt lägre, däremot prioriterar man säkert en kvinna gentemot en man eller en utlandsfödd gentemot en svensk om man sitter med två identiska sökande framför sig. Antagningsstatistiken talar sitt tydliga språk och det senaste året har den för första gången någonsin på ett realistiskt sätt börjat spegla det samhälle vi lever i då det nu är lika många platser för kvinnor som för män.
Statistikkällor: SCB (Populära Yrkesutbildningar), polisen.se
Till hösten är kvoten kvinnor för första gången större än männen då dessa utgör 52% av de intagna. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det då jag finner det ganska ointressant att prata kön. Man kan ju lugnt säga att det är på tiden åtminstone då utbildningen av tradition varit mansdominerad.
Som vanligt hamnar invandrarkvoten runt en femtedel, denna gång 19%. Problemet är att rekryteringen verkar räkna in även de som exempelvis 'bara har en norsk förälder' som invandrare i statistiken och siffran på antalet utomnordiska framtida poliselever, dit jag själv räknas in, lär tyvärr vara betydligt lägre. Min egen erfarenhet säger att det finns en del utlandsfödda som söker men att de flesta stannar redan vid svenskaprovet då det kan visa sig väl så svårt för någon som inte kunnat språket större delen av sitt liv. Väl vid CT bläddrade jag igenom den namnlista på cirka 40 personer som var där samtidigt och hittade totalt 2 med utländskt klingande namn - detta inkluderat mig själv. Därmed kan jag förhoppningsvis hjälpa till att spräcka nån seglivad myt som lever kvar på diverse internetforum om att det skulle vara lättare för kvinnor och invandrare på något sätt. Kraven är på intet sätt lägre, däremot prioriterar man säkert en kvinna gentemot en man eller en utlandsfödd gentemot en svensk om man sitter med två identiska sökande framför sig. Antagningsstatistiken talar sitt tydliga språk och det senaste året har den för första gången någonsin på ett realistiskt sätt börjat spegla det samhälle vi lever i då det nu är lika många platser för kvinnor som för män.
Statistikkällor: SCB (Populära Yrkesutbildningar), polisen.se
Först ska det väl sägas att jag inte riktigt greppat vad det är jag gett mig in på än. Jag kollar fortfarande mejlboxen frekvent i väntan på att det ska komma ett meddelande som förklarar att det blivit något hemskt misstag någonstans och att jag ska glömma alltsammans. Men det kommer aldrig och långsamt börjar det gå upp för mig att det här faktiskt är på riktigt. Att öppna det där meddelandet och läsa "Du har antagits.." var och är fullständigt overkligt. Detta trots att man i sitt huvud väntat på just de orden i flera månader. Samtidigt har man sett framför sig hur man kommer reagera i ögonblicket man får ett positivt eller negativt besked och den känslostorm jag föreställt mig på förhand blev något helt annat. Jag satt där knäpptyst efter att ha läst första meningen. Till en början var det omöjligt att fortsätta läsa då det kändes som att texten började flyta ihop och bli suddig på ett nästan drömskt vis. Inombords förstod jag ju vad som stod där men kroppens känsloförmedling var på något sätt i osynk med mina sinnen. På sin höjd fick jag fram ett storögt "ooj" när jag stirrat in i en suddig skärm för några ögonblick. Nu är jag definitivt ingen känslomänniska så något utbrott borde jag väl inte förväntat mig heller, men aldrig trodde jag att jag skulle reagera sådär. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Den inledande chocken har som tur är lagt sig och det bestående minnet från den antagning jag genomgått det senaste året är all väntan. Jag har svårt att formulera i ord den ödmjukhet jag känner inför människor som orkat ta sig igenom denna process upp till ett dussin gånger utan att låta sig nedslås. Jag hade aldrig orkat och det är min innerliga förhoppning att dessa en dag belönas för sitt slit - förutsatt att de bedömts lämpliga.
Jag vet heller inte hur mycket vettiga råd jag har att komma med när jag ser tillbaka och frågar mig själv varför jag fått chansen. Min högst subjektiva åsikt är att personlighet, moral och värderingar slår högre än vilket testresultat eller vilken merit som helst. Att därför leva sitt liv utefter en förgjord mall för vad man tror är rätt väg in i en polisuniform kan vara förödande. Gör det du tycker om, som faller dig in och som du känner att du utvecklas av som människa. Det kommer vara värt det i längden - oberoende av vilken din framtida yrkestitel blir.
Nog med ogrundade utsvävningar, känsloyttringar och liknande bös. Härnäst följer lite numbercrunching på antagningsstatistiken.
Den inledande chocken har som tur är lagt sig och det bestående minnet från den antagning jag genomgått det senaste året är all väntan. Jag har svårt att formulera i ord den ödmjukhet jag känner inför människor som orkat ta sig igenom denna process upp till ett dussin gånger utan att låta sig nedslås. Jag hade aldrig orkat och det är min innerliga förhoppning att dessa en dag belönas för sitt slit - förutsatt att de bedömts lämpliga.
Jag vet heller inte hur mycket vettiga råd jag har att komma med när jag ser tillbaka och frågar mig själv varför jag fått chansen. Min högst subjektiva åsikt är att personlighet, moral och värderingar slår högre än vilket testresultat eller vilken merit som helst. Att därför leva sitt liv utefter en förgjord mall för vad man tror är rätt väg in i en polisuniform kan vara förödande. Gör det du tycker om, som faller dig in och som du känner att du utvecklas av som människa. Det kommer vara värt det i längden - oberoende av vilken din framtida yrkestitel blir.
Nog med ogrundade utsvävningar, känsloyttringar och liknande bös. Härnäst följer lite numbercrunching på antagningsstatistiken.
Det verkar som att ödet inte alltid lyckas pissa en i ansiktet.
Jag ska nämligen bli polis. Hör und häpnen.
Har ännu inte hunnit smälta tankarna så det kommer dröja ett litet tag till innan den här bloggen lever upp igen. Så småningom kommer det dock bli en plats där jag redogör tankar och funderingar runt den polisutbildning jag tydligen ska påbörja i Augusti. Plus en massa annat förstås.
Väl mött.
Jag ska nämligen bli polis. Hör und häpnen.
Har ännu inte hunnit smälta tankarna så det kommer dröja ett litet tag till innan den här bloggen lever upp igen. Så småningom kommer det dock bli en plats där jag redogör tankar och funderingar runt den polisutbildning jag tydligen ska påbörja i Augusti. Plus en massa annat förstås.
Väl mött.
Jag blev påmind om hur uppskattat och lätt det är att håna England, så what the heck. Det finns få länder jag sympatiserar mindre med, trots våra anglosaxiska band till polisstaten på de brittiska öarna. Till veckans G20-möte har ofattbara 10 000 poliser kallats in av rädsla för oroligheter bland demonstranter, detta som ett komplement till de tusen och åter tusen CCTV-kameror som varje dag, varje timme, varje sekund övervakar varenda steg Londonborna tar. Idag går det faktiskt en kamera på var fjortonde engelsman, vilket betyder att det finns miljontals kameror i landet. Ett sådant samhälle hade jag lämnat omedelbums och min förhoppning är att vi i Sverige är förnuftiga, resonliga människor som slipper gå samma öde till mötes, även om undersökningar visat att svenskarna inte har något emot att bli övervakade.
Anledningarna till att undvika Gestapo-samhällen som dessa är många. För det första säger det en del om engelsmän i regel som inte protesterar mot övervakningen och använder sig av resonemang som "Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja" - de är helt enkelt rädda får som finner sig i att bli kränkta dagarna i ända i hopp om att kamerorna stoppar terrorister från att spränga Big Ben i smulor. Vad man inte förstår är det faktum att INGEN har rent mjöl i påsen (hade vi haft det kan vi lika gärna installera kameror i våra egna hem) och att det är outhärligt att gå runt och känna sig övervakad samtidigt som man måste tänka på vad man gör och säger hela tiden då ens privatliv ständigt kränks genom kameror och avlyssning av tele- och internettrafik. Det blir en psykisk press som jag tror att många har svårt med. Sen är det ett faktum att information läcker. Det finns flera exempel på människor i känsliga positioner i England som sålt vidare uppgifter till kriminella, det är bara att googla. I vårt grannland Norge var det för inte så länge sedan en misshandelsdömd man som fick ut uppgifter om var hans bättre hälft befunnit sig någonstans genom att utnyttja trafikmyndigheternas loggar från kameror hon passerat med sin bil. Oavsett hur tryggt det kan verka med statliga myndigheter som förvaltar informationen är det alltså ingen garanti för att denna ska förbli i säkra händer.
Sen tillkommer kanske det viktigaste argumentet, och det är den ändamålsglidning som ofta sker efter det att ett övervakningssystem varit i drift ett tag. Ett superbt exempel är ju det faktum att man från början använde kamerorna i London till trafikövervakning men upptäckte sedan att man faktiskt kan följa människors vanor och spåra bilar med dessa också. I Sverige vill man idag börja använda trafikkamerorna vi har för att mäta medelhastigheter mellan kameror för att på så sätt göra det än svårare för fortkörare. Här blir konsekvensen att människors bilåkande indirekt loggas. Jag vill kunna åka vart jag vill i landet utan att detta registreras. Jag vill inte behöva motivera varför, det ska inte behövas. Kanske är det så att kameror och övervakning hjälper till att lösa brott, men att de skulle hindra kriminella människor från att begå brott är inte fallet. En svensk trafikkamera av den nya modellen kostar ungefär 500 000 kronor, exklusive driftskostnader. Vi har nästan 1000 av dessa idag. Använd pengarna till att utbilda poliser av kött och blod istället.
Anledningarna till att undvika Gestapo-samhällen som dessa är många. För det första säger det en del om engelsmän i regel som inte protesterar mot övervakningen och använder sig av resonemang som "Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja" - de är helt enkelt rädda får som finner sig i att bli kränkta dagarna i ända i hopp om att kamerorna stoppar terrorister från att spränga Big Ben i smulor. Vad man inte förstår är det faktum att INGEN har rent mjöl i påsen (hade vi haft det kan vi lika gärna installera kameror i våra egna hem) och att det är outhärligt att gå runt och känna sig övervakad samtidigt som man måste tänka på vad man gör och säger hela tiden då ens privatliv ständigt kränks genom kameror och avlyssning av tele- och internettrafik. Det blir en psykisk press som jag tror att många har svårt med. Sen är det ett faktum att information läcker. Det finns flera exempel på människor i känsliga positioner i England som sålt vidare uppgifter till kriminella, det är bara att googla. I vårt grannland Norge var det för inte så länge sedan en misshandelsdömd man som fick ut uppgifter om var hans bättre hälft befunnit sig någonstans genom att utnyttja trafikmyndigheternas loggar från kameror hon passerat med sin bil. Oavsett hur tryggt det kan verka med statliga myndigheter som förvaltar informationen är det alltså ingen garanti för att denna ska förbli i säkra händer.
Sen tillkommer kanske det viktigaste argumentet, och det är den ändamålsglidning som ofta sker efter det att ett övervakningssystem varit i drift ett tag. Ett superbt exempel är ju det faktum att man från början använde kamerorna i London till trafikövervakning men upptäckte sedan att man faktiskt kan följa människors vanor och spåra bilar med dessa också. I Sverige vill man idag börja använda trafikkamerorna vi har för att mäta medelhastigheter mellan kameror för att på så sätt göra det än svårare för fortkörare. Här blir konsekvensen att människors bilåkande indirekt loggas. Jag vill kunna åka vart jag vill i landet utan att detta registreras. Jag vill inte behöva motivera varför, det ska inte behövas. Kanske är det så att kameror och övervakning hjälper till att lösa brott, men att de skulle hindra kriminella människor från att begå brott är inte fallet. En svensk trafikkamera av den nya modellen kostar ungefär 500 000 kronor, exklusive driftskostnader. Vi har nästan 1000 av dessa idag. Använd pengarna till att utbilda poliser av kött och blod istället.
Låt mig nu lite snabbt och koncist redogöra för hur man inte bedriver journalistik. DN och Aftonbladet har idag, precis som deras parallellslalomkompisar på KD-blaskan SvD, satt sig ner med en dinosaurie till skivbolagsrepresentant och mjölkat fram ännu en artikel i en lång serie där det svenska folket ska tvingas att konsumera genom rädsla.
Stringenta läsare kanske märkt att jag är ganska liberal vad gäller upphovsrättsfrågor, bland annat genom länkningen till KOPIMI längst ner på sajten. Anledningen är kanske inte så mycket den att jag inte vill att människor ska få betalt för sina verk utan det faktum att det för länge sedan var för sent att stoppa den tekniska utveckling som idag lämnat såväl makthavare som upphovsrättsivrare ljusår från någon form av verklighetsankytning när det kommer till dessa frågor.
Med IPRED tar man nu ännu ett steg mot att alienera sig från konsumenter istället för att göra det lättare att på ett billigt sätt få tillgång till kvalitativ underhållning. Detta kommer att leda till att en uppsjö av anonymiseringstjänster börjar ploppa upp som svampar ur jorden, samtidigt som de populäraste filnätverken byts ut mot nya, krypterade versioner ifall hetsjakten på fildelare blir ett faktum. I ett sånt läge blir det omöjligt att logga vad som laddas ner, när, var och av vem. Med andra ord är det fritt fram för vilka skrupelfria människor som helst (pedofiler och andra psykiskt labila individer) att använda nätverken för att dela betydligt värre saker än det senaste avsnittet av Desperate Housewives.
Som vanligt talar man för döva öron när det kommer till att väcka medier och makthavare i detta ämne, något DN idag porträtterar på värsta tänkbara sätt. Lars Gustavsson är VD för IFPI och börjar dagens artikel med att direkt dra till med en riktig högerkrok när han säger att "Man ska ha klart för sig att både liten och stor kan drabbas av det här, de som känner oro bör upphöra med att fildela illegalt". Ett äckligt sätt att försvara sig själv på och försöka skrämma gemene fildelare. Jag hoppas att detta tas upp som ett exempel på branschens dödsryckningar när dessa dinosaurier till slut blivit arbetslösa.
Vidare fortsätter han med att diskvalificera sig själv från möjligheten att ses som en vettig människa överhuvudtaget. Nu är jag inget större fan av The Pirate Bay men någonstans får man dra gränsen för vad man tar in för vagabonder även bland skivbolagsfolket;
- Vår förhoppning är att folk ska börja förstå att det nu finns lagliga nedladdningsmöjligheter som slår exempelvis Pirate Bay med hästlängder, till exempel Spotify.
Spotify är ingen nedladdningstjänst, massor av musik har människorna Lars Gustavsson företräder tagit bort och ljudkvalitén på den musik som finns är värdelös samtidigt som man spelar reklam mellan låtarna. På vilket sätt skulle det vara bättre än att ladda ner okomprimerade fullängdsalbum från i princip vilken artist i världen som helst på några minuter?
För att protestera delar jag ut ett antal inbjudningar till några utav världens största musiknätverk, alla som vill lyssna på musik och dela kultur utan ovanstående orimliga störningsmoment är välkomna att höra av sig.
Stringenta läsare kanske märkt att jag är ganska liberal vad gäller upphovsrättsfrågor, bland annat genom länkningen till KOPIMI längst ner på sajten. Anledningen är kanske inte så mycket den att jag inte vill att människor ska få betalt för sina verk utan det faktum att det för länge sedan var för sent att stoppa den tekniska utveckling som idag lämnat såväl makthavare som upphovsrättsivrare ljusår från någon form av verklighetsankytning när det kommer till dessa frågor.
Med IPRED tar man nu ännu ett steg mot att alienera sig från konsumenter istället för att göra det lättare att på ett billigt sätt få tillgång till kvalitativ underhållning. Detta kommer att leda till att en uppsjö av anonymiseringstjänster börjar ploppa upp som svampar ur jorden, samtidigt som de populäraste filnätverken byts ut mot nya, krypterade versioner ifall hetsjakten på fildelare blir ett faktum. I ett sånt läge blir det omöjligt att logga vad som laddas ner, när, var och av vem. Med andra ord är det fritt fram för vilka skrupelfria människor som helst (pedofiler och andra psykiskt labila individer) att använda nätverken för att dela betydligt värre saker än det senaste avsnittet av Desperate Housewives.
Som vanligt talar man för döva öron när det kommer till att väcka medier och makthavare i detta ämne, något DN idag porträtterar på värsta tänkbara sätt. Lars Gustavsson är VD för IFPI och börjar dagens artikel med att direkt dra till med en riktig högerkrok när han säger att "Man ska ha klart för sig att både liten och stor kan drabbas av det här, de som känner oro bör upphöra med att fildela illegalt". Ett äckligt sätt att försvara sig själv på och försöka skrämma gemene fildelare. Jag hoppas att detta tas upp som ett exempel på branschens dödsryckningar när dessa dinosaurier till slut blivit arbetslösa.
Vidare fortsätter han med att diskvalificera sig själv från möjligheten att ses som en vettig människa överhuvudtaget. Nu är jag inget större fan av The Pirate Bay men någonstans får man dra gränsen för vad man tar in för vagabonder även bland skivbolagsfolket;
- Vår förhoppning är att folk ska börja förstå att det nu finns lagliga nedladdningsmöjligheter som slår exempelvis Pirate Bay med hästlängder, till exempel Spotify.
Spotify är ingen nedladdningstjänst, massor av musik har människorna Lars Gustavsson företräder tagit bort och ljudkvalitén på den musik som finns är värdelös samtidigt som man spelar reklam mellan låtarna. På vilket sätt skulle det vara bättre än att ladda ner okomprimerade fullängdsalbum från i princip vilken artist i världen som helst på några minuter?
För att protestera delar jag ut ett antal inbjudningar till några utav världens största musiknätverk, alla som vill lyssna på musik och dela kultur utan ovanstående orimliga störningsmoment är välkomna att höra av sig.
Ungefär en månad gick tills beskedet kom på Polisens nätbaserade rekryteringsverktyg, PAS. Jag hade fått en hel del extra fritid vid det här laget och trots att jag nu studerade var det ofta polisdrömmeri i mina tankar, detta som en direkt konsekvens av att jag nu börjat få lite vittring när de inledande testerna visat sig gå bra. Samtidigt var jag tvungen att börja planera ett liv till hösten som inte innebar PHS, att inte ha en backup-plan är olikt mig och att jag ska börja plugga till någon form av yrke efter ett år av dekadent liv i det militära står helt klart. Vad det blir, återstår att se.
I början av Februari fick jag till slut beskedet som sa att jag kallats till Pliktverket i början av Mars för de sista testerna. Jag var nu bland 950 personer som innan sommaren ska bli 350 lyckliga på landets tre Polishögskolor. Detta innebar för egen del om möjligt ännu mer självrannsakning och jag började på allvar tänka mig in i att det faktiskt inte var så otroligt ifall jag till slut står där med inbjudan i handen. Har jag kommit så här långt borde ju ingenting vara omöjligt längre, var tankegångarna. Samtidigt, och än idag, räknar jag statistik och väger för- och nackdelar som ska hjälpa mig att bedöma hur mycket jag ska våga hoppas.
De två dagarna på Pliktverket i Göteborg flöt förbi fort trots att den mesta tiden ägnas åt att sitta i väntrum. Dessutom är det fantastiskt roligt med många av momenten. Hur ofta får man chansen att låta en psykolog bedöma ens mentala hälsa, gratis? Jag vet att många räds möjligheten men personligen så kände jag mest en positiv nervositet och en känsla av att jag ville få hela processen överstökad så fort som möjligt så jag kan gå vidare med mitt liv om det inte fixar sig.
En onsdag i Mars dansade jag in på garnisonen i Göteborg, log lite åt alla påminnelser från värnplikten (nitiska vaktkurer och ljudet av tjugobilar) och anmälde mig i Pliktverkets reception. Förfarandet är lite likt mönstringen inför lumpen som de flesta gör, man känner igen sig helt enkelt. Dagen började med en information från smått förvirrade rekryterare som var trevliga men förmodligen lite trötta på att dra samma visa om vad som gällde för ännu en hög med människor som gjorde anspråk på platserna på PHS. Efter detta fick jag göra en medicinsk undersökning med hörseltest, syntest, muskelstyrkemätning, urinprov, samt en allmän läkarundersökning. Personalen jobbade oerhört snabbt och den kvinnliga doktor som undersökte mig stannade i tankarna resten av dagen då hon var väldigt trevlig och sympatisk. Jag funderade till och med på att gå in och berömma henne när jag återkom dagen efter men fegade ur i sista stund och tänkte att det var bäst att inte utmärka sig allt för mycket, något jag ångrar lite idag. Efter undersökningen fick jag göra ett begåvningstest som ett underlag inför psykologsamtalet som är något jag i efterhand fått reda gått väldigt bra då jag bedömdes som "mycket lämplig" på en niogradig skala. Detta släppte en enorm mental sten från mitt bröst då jag nu är förvissad om att jag åtminstone gjorde allt jag kunde och att jag faktiskt skötte mig bra, oavsett hur utfallet blir.
Själva samtalet kändes ganska ordinärt och jag kan inte direkt påstå att jag blev grillad, psykologen var en äldre kvinna som frågade ut mig om allt mellan himmel och jord, ena stunden berättade jag om mig själv och i den andra fick jag besvara frågor om såväl moral och etik som vilket fotbollslag jag höll på. Roligt och intressant, även om det ibland kändes som att samtalet från hennes sida gick lite väl mycket på invanda mönster och rutin.
Inför dag två återstod den del jag tror är viktigast på de avslutande testerna, polisintervjun. En erfaren polis av vardera kön satt vid ett runt bord med mig på andra sidan. När jag satt mig till rätta pustade jag ut en stund då jag höll på att komma för sent på grund av Göteborgstrafiken. Sen drog samtalet igång med en längre monolog från min sida då poliserna inte vet någonting om personen de intervjuar på förhand, detta för att få en lite annorlunda bild utav den sökande antar jag. Hur det gick på denna intervju står skrivet i stjärnorna men det kändes faktiskt bättre än hos psykologen. Poliserna var trevliga, sympatiska och jag tycker i efterhand att jag fick med det mesta, även om jag innan samtalet trodde att det skulle bli betydligt tuffare frågor att ta svara på. Grillningen uteblev till stora delar och jag kunde ganska nöjd åka hem och påbörja en lång väntan som nu kommer sträcka sig över stora delar av våren, innan Maj kommer och beskedet dimper ner i PAS och brevlåda.
Det man främst slås av på dessa avslutande tester är hur många trevliga, smarta och sympatiska människor man träffar på under de två dagarna. Här finns många som säkert skulle bli utmärkta poliser och trots en lång och snårig antagningsprocess så är jag förvissad om att den fungerar då det var få personer där jag inte kunde se i en framtida uniform. Vad mig anbelangar återstår det fortfarande att se och jag får säkert tillfälle att återkomma i ämnet under våren - många gånger.
I början av Februari fick jag till slut beskedet som sa att jag kallats till Pliktverket i början av Mars för de sista testerna. Jag var nu bland 950 personer som innan sommaren ska bli 350 lyckliga på landets tre Polishögskolor. Detta innebar för egen del om möjligt ännu mer självrannsakning och jag började på allvar tänka mig in i att det faktiskt inte var så otroligt ifall jag till slut står där med inbjudan i handen. Har jag kommit så här långt borde ju ingenting vara omöjligt längre, var tankegångarna. Samtidigt, och än idag, räknar jag statistik och väger för- och nackdelar som ska hjälpa mig att bedöma hur mycket jag ska våga hoppas.
De två dagarna på Pliktverket i Göteborg flöt förbi fort trots att den mesta tiden ägnas åt att sitta i väntrum. Dessutom är det fantastiskt roligt med många av momenten. Hur ofta får man chansen att låta en psykolog bedöma ens mentala hälsa, gratis? Jag vet att många räds möjligheten men personligen så kände jag mest en positiv nervositet och en känsla av att jag ville få hela processen överstökad så fort som möjligt så jag kan gå vidare med mitt liv om det inte fixar sig.
En onsdag i Mars dansade jag in på garnisonen i Göteborg, log lite åt alla påminnelser från värnplikten (nitiska vaktkurer och ljudet av tjugobilar) och anmälde mig i Pliktverkets reception. Förfarandet är lite likt mönstringen inför lumpen som de flesta gör, man känner igen sig helt enkelt. Dagen började med en information från smått förvirrade rekryterare som var trevliga men förmodligen lite trötta på att dra samma visa om vad som gällde för ännu en hög med människor som gjorde anspråk på platserna på PHS. Efter detta fick jag göra en medicinsk undersökning med hörseltest, syntest, muskelstyrkemätning, urinprov, samt en allmän läkarundersökning. Personalen jobbade oerhört snabbt och den kvinnliga doktor som undersökte mig stannade i tankarna resten av dagen då hon var väldigt trevlig och sympatisk. Jag funderade till och med på att gå in och berömma henne när jag återkom dagen efter men fegade ur i sista stund och tänkte att det var bäst att inte utmärka sig allt för mycket, något jag ångrar lite idag. Efter undersökningen fick jag göra ett begåvningstest som ett underlag inför psykologsamtalet som är något jag i efterhand fått reda gått väldigt bra då jag bedömdes som "mycket lämplig" på en niogradig skala. Detta släppte en enorm mental sten från mitt bröst då jag nu är förvissad om att jag åtminstone gjorde allt jag kunde och att jag faktiskt skötte mig bra, oavsett hur utfallet blir.
Själva samtalet kändes ganska ordinärt och jag kan inte direkt påstå att jag blev grillad, psykologen var en äldre kvinna som frågade ut mig om allt mellan himmel och jord, ena stunden berättade jag om mig själv och i den andra fick jag besvara frågor om såväl moral och etik som vilket fotbollslag jag höll på. Roligt och intressant, även om det ibland kändes som att samtalet från hennes sida gick lite väl mycket på invanda mönster och rutin.
Inför dag två återstod den del jag tror är viktigast på de avslutande testerna, polisintervjun. En erfaren polis av vardera kön satt vid ett runt bord med mig på andra sidan. När jag satt mig till rätta pustade jag ut en stund då jag höll på att komma för sent på grund av Göteborgstrafiken. Sen drog samtalet igång med en längre monolog från min sida då poliserna inte vet någonting om personen de intervjuar på förhand, detta för att få en lite annorlunda bild utav den sökande antar jag. Hur det gick på denna intervju står skrivet i stjärnorna men det kändes faktiskt bättre än hos psykologen. Poliserna var trevliga, sympatiska och jag tycker i efterhand att jag fick med det mesta, även om jag innan samtalet trodde att det skulle bli betydligt tuffare frågor att ta svara på. Grillningen uteblev till stora delar och jag kunde ganska nöjd åka hem och påbörja en lång väntan som nu kommer sträcka sig över stora delar av våren, innan Maj kommer och beskedet dimper ner i PAS och brevlåda.
Det man främst slås av på dessa avslutande tester är hur många trevliga, smarta och sympatiska människor man träffar på under de två dagarna. Här finns många som säkert skulle bli utmärkta poliser och trots en lång och snårig antagningsprocess så är jag förvissad om att den fungerar då det var få personer där jag inte kunde se i en framtida uniform. Vad mig anbelangar återstår det fortfarande att se och jag får säkert tillfälle att återkomma i ämnet under våren - många gånger.
Mitt i poliseriet måste jag få flika in med ett klipp från ett av extremt få program jag ser på icke-statlig TV. Vulgounderhållning är inte min kopp te på något sätt men i klippet nedan fick jag trots det mitt lystmäte. Fantastiskt fel, fantastiskt kul.
Strax efter att 2009 firats in blev det min tur att åka till Växjö och tillsammans med ett 40-tal andra, enligt egen utsago lika nippriga, potentiella poliser göra fysiska tester. Nu är jag aldrig den som visar upp några större känsloyttringar och jag lyckades hålla ihop det hela hyfsat trots att det såklart var en del fjärilar i magen. Speciellt med tanke på att jag kört bil halva natten för att klockan åtta på morgonen befinna mig i ett slaskigt Småland. Detta rekommenderas inte och mitt förslag är att man åker till sin testort kvällen innan och sover på vandrarhem eller hotell ifall man har långt att åka. Att jag skulle göra mitt absolut bästa var det dock inget snack om, jag var ju utvald nu. Efter att från början ha varit nästan 7000 sökande var det nu endast drygt 2000 som återstod att fördela på 350 platser och jag var väldigt nöjd över att vara bland denna lyckliga skara människor.
Väl på plats fick man anmäla sig till den polis som skulle ha hand om ditt ärende under dagen och sedan ganska omgående byta om. Stämningen var ganska hjärtlig under hela dagen, främst beroende på ledare som verkar varit med och gjort dessa fystester hur länge som helst. De bidrog till att humöret på de flesta var vid riktigt gott mod och trots att man i längden är konkurrenter ville alla vara med och peppa varandra. För egen del fick jag springa 2 km till att börja med och sedan göra Harres test, som i princip är en bana med hinder man ska ta sig igenom i en viss sekvens, självklart med tidskrav. Det senare testet får man öva på innan man genomför det live, något som för de flesta inte behövdes då människor med normal kroppskonstituion och någorlunda koll på sina extremiteter kommer klara hindren. Känner man att man inte besitter dessa viktiga färdigheter bör man öva på detta test innan. Googla fram banans utseende och öva, det var faktiskt några som åkte på detta moment och diskvalificerade därmed sig själva. Ytterligare några åkte på löpningen som enligt mig är betydligt tuffare. Alla bör löpträna innan testet, även om man känner att man är i form och att 9 minuter och 30 sekunder låter som en evighet för att springa 2 km. Jag kan lova att sekunderna kommer ticka iväg ganska snabbt om man inte ägnar sig åt motion några gånger i veckan. Åtminstone bör man vara på det klara med att man behärskar att springa sträckan på utsatt tid genom att övningsspringa innan testet.
Jag kände mig ganska nöjd vid dagens slut även om jag skulle velat pressa löptiden ytterligare några sekunder. Hemfärd följde och en riktigt jobbig väntan började nu infinna sig där jag allvarligt började kontemplera över om jag verkligen hade någon chans att som nymuckat gruppbefäl i 20-årsåldern peta mig in bland de avundsvärda människor som skulle få visa sig från sin bästa sida på de viktigaste och mest uttömmande testerna som nu följde hos Pliktverket.
Väl på plats fick man anmäla sig till den polis som skulle ha hand om ditt ärende under dagen och sedan ganska omgående byta om. Stämningen var ganska hjärtlig under hela dagen, främst beroende på ledare som verkar varit med och gjort dessa fystester hur länge som helst. De bidrog till att humöret på de flesta var vid riktigt gott mod och trots att man i längden är konkurrenter ville alla vara med och peppa varandra. För egen del fick jag springa 2 km till att börja med och sedan göra Harres test, som i princip är en bana med hinder man ska ta sig igenom i en viss sekvens, självklart med tidskrav. Det senare testet får man öva på innan man genomför det live, något som för de flesta inte behövdes då människor med normal kroppskonstituion och någorlunda koll på sina extremiteter kommer klara hindren. Känner man att man inte besitter dessa viktiga färdigheter bör man öva på detta test innan. Googla fram banans utseende och öva, det var faktiskt några som åkte på detta moment och diskvalificerade därmed sig själva. Ytterligare några åkte på löpningen som enligt mig är betydligt tuffare. Alla bör löpträna innan testet, även om man känner att man är i form och att 9 minuter och 30 sekunder låter som en evighet för att springa 2 km. Jag kan lova att sekunderna kommer ticka iväg ganska snabbt om man inte ägnar sig åt motion några gånger i veckan. Åtminstone bör man vara på det klara med att man behärskar att springa sträckan på utsatt tid genom att övningsspringa innan testet.
Jag kände mig ganska nöjd vid dagens slut även om jag skulle velat pressa löptiden ytterligare några sekunder. Hemfärd följde och en riktigt jobbig väntan började nu infinna sig där jag allvarligt började kontemplera över om jag verkligen hade någon chans att som nymuckat gruppbefäl i 20-årsåldern peta mig in bland de avundsvärda människor som skulle få visa sig från sin bästa sida på de viktigaste och mest uttömmande testerna som nu följde hos Pliktverket.
Ska jag börja i någon ände så får det väl bli det simprov som ska avläggas och dokumenteras på någon av landets förnämare simhallar av ditt eget val. Gärna i sällskap av ivrigt sporrande hejaklack och en simtant med nitisk blick och byst i storlek “åh-hå-hå” vid dina sida, något som av en slump blev fallet hos mig.
Intyget du får stämplat efter godkänt prov skickas sedan in tillsammans med ansökningshandlingarna. 125m bröstsim, 25m ryggsim utan armtag och ett simplare livräddningsmoment där en docka ska hämtas från 1.5m djup och bogseras 15m är vad provet innehåller. En uppgift som kan verka simpel men som inte ska underskattas om man inte har tagit ett simtag i hela sitt liv. För egen del valsade jag in på en mindre badanläggning någonstans i landet och kunde utan större bekymmer ro det hela i hamn, även om jag inte var helt säker från början då undertecknad inte simmar allt för många gånger på ett år. Är man skeptiskt är det helt klart värt att provsimma en gång innan, om inte annat så för att öva. Väl inne på PHS väntar nämligen betydligt tuffare sim- och livräddningsprov som ska klaras av - på tid dessutom. Mer om det en annan dag dock.
Ovanstående är i princip den största kraftansträngning man behöver göra innan man skickar in ansökningen. Det och kopierandet och scannandet av papper efter papper med omdömen, betyg, referenser och arbetsintyg förstås. Sen tillkommer ett personligt brev som ska skrivas där man berättar lite om sig själv. Min subjektiva åsikt är att detta brev är enormt viktigt då det egentligen är din enda chans att sticka ut ur mängden och se till att rekryteringsfolket kanske behåller just ditt brev i tankarna några extra värdefulla sekunder. Man ska komma ihåg att detta är människor som läser tusentals brev i stilen "Hej, jag är en glad X från Y och är Z år gammal" som kommer bestämma över ditt fortsatta öde. Att lägga ner lite svett och tårar på brevet är således vitalt, annars skulle jag vilja säga att din chans att gå vidare från den första utslagsrundan, efter svenskaprovet och det inledande myndighetssamtalet, är så gott som noll.
När ansökan är behörig och granskad kallas man till ett svenskaprov och ett kort samtal med en polis. Detta gäller alla som söker och min tur blev det ungefär två månader efter att jag väl skickat in handlingarna. Självklart hade tankarna hunnit snurra ett tag då jag redan fått uppleva vilken väntan antagningen innebar. Som tur var hade jag en värnplikt att avsluta under tiden och jag hann helt enkelt inte fundera speciellt mycket på vad som komma skulle. I slutet av oktober förra året stegade jag i varje fall in på en polistation någonstans i landet och fick först skriva ett svenskaprov som jag måste beskriva som ganska simpelt så länge man lyckats ta sig igenom gymnasiet utan att skolka, äta chips och titta på Beverly Hills istället för att gå på svenskalektionerna. Likväl har jag förståelse för att detta är det första steget i processen då man kan utröna ganska mycket ansökningsspecifikt värdefull information beroende på vad man får för resultat. Ingen vill väl ha obildade slynglar till Poliser heller.
Om mitt minne inte sviker så är kravet för godkänt 27 rätt av 42 möjliga, något som en normalbegåvad person klarar utan vidare och tar man sig inte igenom testet får man göra om det nästa sökomgång - även om jag subjektivt kan undra vad en människa som inte klarar av att förstå enklare texter har att göra på PHS. Visst bör man få möjligheten till en andra chans om man märker att man behöver träna sig på det svenska språket dock. Speciellt gäller det invandrare som kan ha ganska svårt med denna bit. Provet är också nyligen omgjort och jag tycker det är hyfsat likt vissa delar av Högskoleprovet, även om det är lättare.
Efter testet fick man träffa en riktig, livs levande, munkätande och uniformsbärande Polis för ett inledande myndighetssamtal. Jag fick en manlig äldre herre som uppträdde korrekt, var trevlig och tyckte att jag lyckats förvånansvärt bra på provet med bara några enstaka fel, detta antar jag i kontrast till det faktum att jag är född på betydligt sydligare europeiska breddgrader och inte har levt i Sverige hela mitt liv. Vi pratade på en liten stund och han undrade mest om det militära liv jag precis avslutat samtidigt som jag fick förklara varför jag ville bli snutjävel. Allt som allt kändes det som att vi fick ganska bra kontakt och han meddelade till och med att han skulle skriva upp några positiva attribut om mig som han snappat upp under samtalets gång. Efter ungefär 20 minuter var jag ursäktad och efter en totalt sett mycket lyckad dag var det oundvikligt att jag inte skulle bli ganska segerviss. Ytterligare väntan var dock på sin plats innan beskedet om huruvida man tagit sig till fystester eller inte skulle anlända. Turligt nog var det julfirande och andra meningslösheter i vägen som lyckades distrahera tankarna hjälpligt.
Intyget du får stämplat efter godkänt prov skickas sedan in tillsammans med ansökningshandlingarna. 125m bröstsim, 25m ryggsim utan armtag och ett simplare livräddningsmoment där en docka ska hämtas från 1.5m djup och bogseras 15m är vad provet innehåller. En uppgift som kan verka simpel men som inte ska underskattas om man inte har tagit ett simtag i hela sitt liv. För egen del valsade jag in på en mindre badanläggning någonstans i landet och kunde utan större bekymmer ro det hela i hamn, även om jag inte var helt säker från början då undertecknad inte simmar allt för många gånger på ett år. Är man skeptiskt är det helt klart värt att provsimma en gång innan, om inte annat så för att öva. Väl inne på PHS väntar nämligen betydligt tuffare sim- och livräddningsprov som ska klaras av - på tid dessutom. Mer om det en annan dag dock.
Ovanstående är i princip den största kraftansträngning man behöver göra innan man skickar in ansökningen. Det och kopierandet och scannandet av papper efter papper med omdömen, betyg, referenser och arbetsintyg förstås. Sen tillkommer ett personligt brev som ska skrivas där man berättar lite om sig själv. Min subjektiva åsikt är att detta brev är enormt viktigt då det egentligen är din enda chans att sticka ut ur mängden och se till att rekryteringsfolket kanske behåller just ditt brev i tankarna några extra värdefulla sekunder. Man ska komma ihåg att detta är människor som läser tusentals brev i stilen "Hej, jag är en glad X från Y och är Z år gammal" som kommer bestämma över ditt fortsatta öde. Att lägga ner lite svett och tårar på brevet är således vitalt, annars skulle jag vilja säga att din chans att gå vidare från den första utslagsrundan, efter svenskaprovet och det inledande myndighetssamtalet, är så gott som noll.
När ansökan är behörig och granskad kallas man till ett svenskaprov och ett kort samtal med en polis. Detta gäller alla som söker och min tur blev det ungefär två månader efter att jag väl skickat in handlingarna. Självklart hade tankarna hunnit snurra ett tag då jag redan fått uppleva vilken väntan antagningen innebar. Som tur var hade jag en värnplikt att avsluta under tiden och jag hann helt enkelt inte fundera speciellt mycket på vad som komma skulle. I slutet av oktober förra året stegade jag i varje fall in på en polistation någonstans i landet och fick först skriva ett svenskaprov som jag måste beskriva som ganska simpelt så länge man lyckats ta sig igenom gymnasiet utan att skolka, äta chips och titta på Beverly Hills istället för att gå på svenskalektionerna. Likväl har jag förståelse för att detta är det första steget i processen då man kan utröna ganska mycket ansökningsspecifikt värdefull information beroende på vad man får för resultat. Ingen vill väl ha obildade slynglar till Poliser heller.
Om mitt minne inte sviker så är kravet för godkänt 27 rätt av 42 möjliga, något som en normalbegåvad person klarar utan vidare och tar man sig inte igenom testet får man göra om det nästa sökomgång - även om jag subjektivt kan undra vad en människa som inte klarar av att förstå enklare texter har att göra på PHS. Visst bör man få möjligheten till en andra chans om man märker att man behöver träna sig på det svenska språket dock. Speciellt gäller det invandrare som kan ha ganska svårt med denna bit. Provet är också nyligen omgjort och jag tycker det är hyfsat likt vissa delar av Högskoleprovet, även om det är lättare.
Efter testet fick man träffa en riktig, livs levande, munkätande och uniformsbärande Polis för ett inledande myndighetssamtal. Jag fick en manlig äldre herre som uppträdde korrekt, var trevlig och tyckte att jag lyckats förvånansvärt bra på provet med bara några enstaka fel, detta antar jag i kontrast till det faktum att jag är född på betydligt sydligare europeiska breddgrader och inte har levt i Sverige hela mitt liv. Vi pratade på en liten stund och han undrade mest om det militära liv jag precis avslutat samtidigt som jag fick förklara varför jag ville bli snutjävel. Allt som allt kändes det som att vi fick ganska bra kontakt och han meddelade till och med att han skulle skriva upp några positiva attribut om mig som han snappat upp under samtalets gång. Efter ungefär 20 minuter var jag ursäktad och efter en totalt sett mycket lyckad dag var det oundvikligt att jag inte skulle bli ganska segerviss. Ytterligare väntan var dock på sin plats innan beskedet om huruvida man tagit sig till fystester eller inte skulle anlända. Turligt nog var det julfirande och andra meningslösheter i vägen som lyckades distrahera tankarna hjälpligt.
Vi börjar från början och leder in den här omdesignade ursäkten till mental ventil på en lite mer utstakad, nästan snitslad bana i några inlägg. Jag pratar naturligtvis om den fantastiska processen som det innebär att söka till Polishögskolan.
Den femte september 2008 skickades ansökningshandlingar in till Polishögskolan för första gången. Jag hade varken förhoppningar om att komma in direkt eller några stora drömmar om att kicka röv, ta namn och på något sätt förändra den byråkratiska elefantkoloss som vårt samhälle trots allt står på med lagom runda fötter. Anledningen var snarare egoistisk. Jag vill kunna stå ut med mig själv nästa gång jag ser en nyhetssändning istället för att sucka, beklaga och öppna en ny folköl att skölja ner lökchipsen med. Jag har heller inga stora ambitioner om att klättra på några karriär- eller statusstegar. Jag bryr mig för lite bara. Nej, lämna mig ifred och låt mig få göra något jag tror jag kan och i en roll där jag faktiskt skulle kunna stå ut med mig själv. Att vara bunden till en viss etik och moral genom sitt arbete låter ju också jävligt spännande.
Sak samma, ingen bryr sig och jag har ingen lust att förklara det närmare, även om anledningarna är ganska djupbottnade i grunden. Vi går rätt på hjärtat i modermodemet nu. Jag kommer gå igenom hela antagningsprocessen ett tag framöver och delge såväl sinnesstämningar som förnimmelser under dessa moment. Därmed är det inte sagt att detta ska bli något nytt polisman.se som jag också frekvent glädjer med min uppenbarelse, snarare är det en liten del i mitt liv som faktiskt kan vara intressant för en minoritet människor i liknande situation, till skillnad från mycket annat jag också kommer ta upp. Inte minst är det ganska roligt och mentalt påfrestande att ingå i den lilla cirkus som är Polishögskolans rekryteringsprocess, hur enfaldigt simpel och rättfram en ansökan till en utbildning än kan verka. Bear with me...
Den femte september 2008 skickades ansökningshandlingar in till Polishögskolan för första gången. Jag hade varken förhoppningar om att komma in direkt eller några stora drömmar om att kicka röv, ta namn och på något sätt förändra den byråkratiska elefantkoloss som vårt samhälle trots allt står på med lagom runda fötter. Anledningen var snarare egoistisk. Jag vill kunna stå ut med mig själv nästa gång jag ser en nyhetssändning istället för att sucka, beklaga och öppna en ny folköl att skölja ner lökchipsen med. Jag har heller inga stora ambitioner om att klättra på några karriär- eller statusstegar. Jag bryr mig för lite bara. Nej, lämna mig ifred och låt mig få göra något jag tror jag kan och i en roll där jag faktiskt skulle kunna stå ut med mig själv. Att vara bunden till en viss etik och moral genom sitt arbete låter ju också jävligt spännande.
Sak samma, ingen bryr sig och jag har ingen lust att förklara det närmare, även om anledningarna är ganska djupbottnade i grunden. Vi går rätt på hjärtat i modermodemet nu. Jag kommer gå igenom hela antagningsprocessen ett tag framöver och delge såväl sinnesstämningar som förnimmelser under dessa moment. Därmed är det inte sagt att detta ska bli något nytt polisman.se som jag också frekvent glädjer med min uppenbarelse, snarare är det en liten del i mitt liv som faktiskt kan vara intressant för en minoritet människor i liknande situation, till skillnad från mycket annat jag också kommer ta upp. Inte minst är det ganska roligt och mentalt påfrestande att ingå i den lilla cirkus som är Polishögskolans rekryteringsprocess, hur enfaldigt simpel och rättfram en ansökan till en utbildning än kan verka. Bear with me...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
