If You Can't Beat The System, Join In On The Fun 5

Först ska det väl sägas att jag inte riktigt greppat vad det är jag gett mig in på än. Jag kollar fortfarande mejlboxen frekvent i väntan på att det ska komma ett meddelande som förklarar att det blivit något hemskt misstag någonstans och att jag ska glömma alltsammans. Men det kommer aldrig och långsamt börjar det gå upp för mig att det här faktiskt är på riktigt. Att öppna det där meddelandet och läsa "Du har antagits.." var och är fullständigt overkligt. Detta trots att man i sitt huvud väntat på just de orden i flera månader. Samtidigt har man sett framför sig hur man kommer reagera i ögonblicket man får ett positivt eller negativt besked och den känslostorm jag föreställt mig på förhand blev något helt annat. Jag satt där knäpptyst efter att ha läst första meningen. Till en början var det omöjligt att fortsätta läsa då det kändes som att texten började flyta ihop och bli suddig på ett nästan drömskt vis. Inombords förstod jag ju vad som stod där men kroppens känsloförmedling var på något sätt i osynk med mina sinnen. På sin höjd fick jag fram ett storögt "ooj" när jag stirrat in i en suddig skärm för några ögonblick. Nu är jag definitivt ingen känslomänniska så något utbrott borde jag väl inte förväntat mig heller, men aldrig trodde jag att jag skulle reagera sådär. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Den inledande chocken har som tur är lagt sig och det bestående minnet från den antagning jag genomgått det senaste året är all väntan. Jag har svårt att formulera i ord den ödmjukhet jag känner inför människor som orkat ta sig igenom denna process upp till ett dussin gånger utan att låta sig nedslås. Jag hade aldrig orkat och det är min innerliga förhoppning att dessa en dag belönas för sitt slit - förutsatt att de bedömts lämpliga.

Jag vet heller inte hur mycket vettiga råd jag har att komma med när jag ser tillbaka och frågar mig själv varför jag fått chansen. Min högst subjektiva åsikt är att personlighet, moral och värderingar slår högre än vilket testresultat eller vilken merit som helst. Att därför leva sitt liv utefter en förgjord mall för vad man tror är rätt väg in i en polisuniform kan vara förödande. Gör det du tycker om, som faller dig in och som du känner att du utvecklas av som människa. Det kommer vara värt det i längden - oberoende av vilken din framtida yrkestitel blir.

Nog med ogrundade utsvävningar, känsloyttringar och liknande bös. Härnäst följer lite numbercrunching på antagningsstatistiken.