If You Can't Beat The System, Join In On The Fun 1

Vi börjar från början och leder in den här omdesignade ursäkten till mental ventil på en lite mer utstakad, nästan snitslad bana i några inlägg. Jag pratar naturligtvis om den fantastiska processen som det innebär att söka till Polishögskolan.

Den femte september 2008 skickades ansökningshandlingar in till Polishögskolan för första gången. Jag hade varken förhoppningar om att komma in direkt eller några stora drömmar om att kicka röv, ta namn och på något sätt förändra den byråkratiska elefantkoloss som vårt samhälle trots allt står på med lagom runda fötter. Anledningen var snarare egoistisk. Jag vill kunna stå ut med mig själv nästa gång jag ser en nyhetssändning istället för att sucka, beklaga och öppna en ny folköl att skölja ner lökchipsen med. Jag har heller inga stora ambitioner om att klättra på några karriär- eller statusstegar. Jag bryr mig för lite bara. Nej, lämna mig ifred och låt mig få göra något jag tror jag kan och i en roll där jag faktiskt skulle kunna stå ut med mig själv. Att vara bunden till en viss etik och moral genom sitt arbete låter ju också jävligt spännande.

Sak samma, ingen bryr sig och jag har ingen lust att förklara det närmare, även om anledningarna är ganska djupbottnade i grunden. Vi går rätt på hjärtat i modermodemet nu. Jag kommer gå igenom hela antagningsprocessen ett tag framöver och delge såväl sinnesstämningar som förnimmelser under dessa moment. Därmed är det inte sagt att detta ska bli något nytt polisman.se som jag också frekvent glädjer med min uppenbarelse, snarare är det en liten del i mitt liv som faktiskt kan vara intressant för en minoritet människor i liknande situation, till skillnad från mycket annat jag också kommer ta upp. Inte minst är det ganska roligt och mentalt påfrestande att ingå i den lilla cirkus som är Polishögskolans rekryteringsprocess, hur enfaldigt simpel och rättfram en ansökan till en utbildning än kan verka. Bear with me...