If You Can't Beat The System, Join In On The Fun 2

Ska jag börja i någon ände så får det väl bli det simprov som ska avläggas och dokumenteras på någon av landets förnämare simhallar av ditt eget val. Gärna i sällskap av ivrigt sporrande hejaklack och en simtant med nitisk blick och byst i storlek “åh-hå-hå” vid dina sida, något som av en slump blev fallet hos mig.

Intyget du får stämplat efter godkänt prov skickas sedan in tillsammans med ansökningshandlingarna. 125m bröstsim, 25m ryggsim utan armtag och ett simplare livräddningsmoment där en docka ska hämtas från 1.5m djup och bogseras 15m är vad provet innehåller. En uppgift som kan verka simpel men som inte ska underskattas om man inte har tagit ett simtag i hela sitt liv. För egen del valsade jag in på en mindre badanläggning någonstans i landet och kunde utan större bekymmer ro det hela i hamn, även om jag inte var helt säker från början då undertecknad inte simmar allt för många gånger på ett år. Är man skeptiskt är det helt klart värt att provsimma en gång innan, om inte annat så för att öva. Väl inne på PHS väntar nämligen betydligt tuffare sim- och livräddningsprov som ska klaras av - på tid dessutom. Mer om det en annan dag dock.

Ovanstående är i princip den största kraftansträngning man behöver göra innan man skickar in ansökningen. Det och kopierandet och scannandet av papper efter papper med omdömen, betyg, referenser och arbetsintyg förstås. Sen tillkommer ett personligt brev som ska skrivas där man berättar lite om sig själv. Min subjektiva åsikt är att detta brev är enormt viktigt då det egentligen är din enda chans att sticka ut ur mängden och se till att rekryteringsfolket kanske behåller just ditt brev i tankarna några extra värdefulla sekunder. Man ska komma ihåg att detta är människor som läser tusentals brev i stilen "Hej, jag är en glad X från Y och är Z år gammal" som kommer bestämma över ditt fortsatta öde. Att lägga ner lite svett och tårar på brevet är således vitalt, annars skulle jag vilja säga att din chans att gå vidare från den första utslagsrundan, efter svenskaprovet och det inledande myndighetssamtalet, är så gott som noll.

När ansökan är behörig och granskad kallas man till ett svenskaprov och ett kort samtal med en polis. Detta gäller alla som söker och min tur blev det ungefär två månader efter att jag väl skickat in handlingarna. Självklart hade tankarna hunnit snurra ett tag då jag redan fått uppleva vilken väntan antagningen innebar. Som tur var hade jag en värnplikt att avsluta under tiden och jag hann helt enkelt inte fundera speciellt mycket på vad som komma skulle. I slutet av oktober förra året stegade jag i varje fall in på en polistation någonstans i landet och fick först skriva ett svenskaprov som jag måste beskriva som ganska simpelt så länge man lyckats ta sig igenom gymnasiet utan att skolka, äta chips och titta på Beverly Hills istället för att gå på svenskalektionerna. Likväl har jag förståelse för att detta är det första steget i processen då man kan utröna ganska mycket ansökningsspecifikt värdefull information beroende på vad man får för resultat. Ingen vill väl ha obildade slynglar till Poliser heller.

Om mitt minne inte sviker så är kravet för godkänt 27 rätt av 42 möjliga, något som en normalbegåvad person klarar utan vidare och tar man sig inte igenom testet får man göra om det nästa sökomgång - även om jag subjektivt kan undra vad en människa som inte klarar av att förstå enklare texter har att göra på PHS. Visst bör man få möjligheten till en andra chans om man märker att man behöver träna sig på det svenska språket dock. Speciellt gäller det invandrare som kan ha ganska svårt med denna bit. Provet är också nyligen omgjort och jag tycker det är hyfsat likt vissa delar av Högskoleprovet, även om det är lättare.

Efter testet fick man träffa en riktig, livs levande, munkätande och uniformsbärande Polis för ett inledande myndighetssamtal. Jag fick en manlig äldre herre som uppträdde korrekt, var trevlig och tyckte att jag lyckats förvånansvärt bra på provet med bara några enstaka fel, detta antar jag i kontrast till det faktum att jag är född på betydligt sydligare europeiska breddgrader och inte har levt i Sverige hela mitt liv. Vi pratade på en liten stund och han undrade mest om det militära liv jag precis avslutat samtidigt som jag fick förklara varför jag ville bli snutjävel. Allt som allt kändes det som att vi fick ganska bra kontakt och han meddelade till och med att han skulle skriva upp några positiva attribut om mig som han snappat upp under samtalets gång. Efter ungefär 20 minuter var jag ursäktad och efter en totalt sett mycket lyckad dag var det oundvikligt att jag inte skulle bli ganska segerviss. Ytterligare väntan var dock på sin plats innan beskedet om huruvida man tagit sig till fystester eller inte skulle anlända. Turligt nog var det julfirande och andra meningslösheter i vägen som lyckades distrahera tankarna hjälpligt.