Då jag har fått en del förfrågningar de senaste veckorna vill jag passa på och klargöra att bloggen på intet sätt har spelat ut sin roll. Det är semestertider och PHS-torka just nu och ärligt talat känner jag inte för några fler långa utsvävningar för stunden, mest på grund av att allt det väsentliga i antagningsprocessen redan är täckt i föregående artikelserie. Under tiden ska jag istället installera mig i en ny stad, gå på informationsmöten och öppna hus, ordna med praktikaliteter och en massa andra mer eller mindre ointressanta göromål. Som det känns nu (märk väl att jag inte lovar ett smack) så drar jag åter igång runt terminsstart med en summering av tiden mellan antagning och skolstart - så tar vi det därifrån. Hoppas ni alla får en trevlig, laglig och varm sommar!
Blir suget för stort bjuder jag här på några av mina favoritpolisbloggar nedan som ni kan förkovra er i:
http://arek.blogg.se/
http://riktigpolis.bloggspace.se/
http://kjelle.wordpress.com/
http://blogg.aftonbladet.se/5240
http://wasamannen.spaces.live.com/
Det är förskräckligt dålig timing att komma på att man ämnar bli vakt av lag och ordning. Med ganska exakt 300 antagna från nästan 7000 sökande blir trycket på varje utbildningsplats 1 gentemot 23. Med andra ord så går det alltså 23 sökande på varje tillgänglig plats på Polishögskolan. Klarar man sig till fystesterna har man ändå bara mellan 10-20% chans att gå hela vägen. Om vi jämför det med exempelvis läkare blir söktrycket på landets läkarutbildningar 1 gentemot 7. Detta är också det närmast konkurrerande yrket om man ser till statistiken förstahandssökande/antagen. Självfallet är det fler som söker läkarlinjen men polisyrket är alltså det i särklass mest konkurrensutsatta inför antagningen och som nybakad sökande har man idag cirka 4% chans att gå hela vägen. Notera att det kan finnas konstiga yrken (tex flygledare, officer och dylikt) som inte räknats med i SCB:s statistik över populära yrkesutbildningar, men jag har en del egen erfarenhet av dessa och jag kan inte tänka mig att de heller rår på polisyrkets säregna status. Det är dystra siffror med tanke på att det bara för ett år sedan fanns mer än dubbelt så många platser som spädde på den sökandes möjligheter till ungefär 10%, något som åtminstone inte fick en att vilja gräva en grop att lägga sig i om man drabbats av oturen att ha polis som sitt drömyrke.
Till hösten är kvoten kvinnor för första gången större än männen då dessa utgör 52% av de intagna. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det då jag finner det ganska ointressant att prata kön. Man kan ju lugnt säga att det är på tiden åtminstone då utbildningen av tradition varit mansdominerad.
Som vanligt hamnar invandrarkvoten runt en femtedel, denna gång 19%. Problemet är att rekryteringen verkar räkna in även de som exempelvis 'bara har en norsk förälder' som invandrare i statistiken och siffran på antalet utomnordiska framtida poliselever, dit jag själv räknas in, lär tyvärr vara betydligt lägre. Min egen erfarenhet säger att det finns en del utlandsfödda som söker men att de flesta stannar redan vid svenskaprovet då det kan visa sig väl så svårt för någon som inte kunnat språket större delen av sitt liv. Väl vid CT bläddrade jag igenom den namnlista på cirka 40 personer som var där samtidigt och hittade totalt 2 med utländskt klingande namn - detta inkluderat mig själv. Därmed kan jag förhoppningsvis hjälpa till att spräcka nån seglivad myt som lever kvar på diverse internetforum om att det skulle vara lättare för kvinnor och invandrare på något sätt. Kraven är på intet sätt lägre, däremot prioriterar man säkert en kvinna gentemot en man eller en utlandsfödd gentemot en svensk om man sitter med två identiska sökande framför sig. Antagningsstatistiken talar sitt tydliga språk och det senaste året har den för första gången någonsin på ett realistiskt sätt börjat spegla det samhälle vi lever i då det nu är lika många platser för kvinnor som för män.
Statistikkällor: SCB (Populära Yrkesutbildningar), polisen.se
Till hösten är kvoten kvinnor för första gången större än männen då dessa utgör 52% av de intagna. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det då jag finner det ganska ointressant att prata kön. Man kan ju lugnt säga att det är på tiden åtminstone då utbildningen av tradition varit mansdominerad.
Som vanligt hamnar invandrarkvoten runt en femtedel, denna gång 19%. Problemet är att rekryteringen verkar räkna in även de som exempelvis 'bara har en norsk förälder' som invandrare i statistiken och siffran på antalet utomnordiska framtida poliselever, dit jag själv räknas in, lär tyvärr vara betydligt lägre. Min egen erfarenhet säger att det finns en del utlandsfödda som söker men att de flesta stannar redan vid svenskaprovet då det kan visa sig väl så svårt för någon som inte kunnat språket större delen av sitt liv. Väl vid CT bläddrade jag igenom den namnlista på cirka 40 personer som var där samtidigt och hittade totalt 2 med utländskt klingande namn - detta inkluderat mig själv. Därmed kan jag förhoppningsvis hjälpa till att spräcka nån seglivad myt som lever kvar på diverse internetforum om att det skulle vara lättare för kvinnor och invandrare på något sätt. Kraven är på intet sätt lägre, däremot prioriterar man säkert en kvinna gentemot en man eller en utlandsfödd gentemot en svensk om man sitter med två identiska sökande framför sig. Antagningsstatistiken talar sitt tydliga språk och det senaste året har den för första gången någonsin på ett realistiskt sätt börjat spegla det samhälle vi lever i då det nu är lika många platser för kvinnor som för män.
Statistikkällor: SCB (Populära Yrkesutbildningar), polisen.se
Först ska det väl sägas att jag inte riktigt greppat vad det är jag gett mig in på än. Jag kollar fortfarande mejlboxen frekvent i väntan på att det ska komma ett meddelande som förklarar att det blivit något hemskt misstag någonstans och att jag ska glömma alltsammans. Men det kommer aldrig och långsamt börjar det gå upp för mig att det här faktiskt är på riktigt. Att öppna det där meddelandet och läsa "Du har antagits.." var och är fullständigt overkligt. Detta trots att man i sitt huvud väntat på just de orden i flera månader. Samtidigt har man sett framför sig hur man kommer reagera i ögonblicket man får ett positivt eller negativt besked och den känslostorm jag föreställt mig på förhand blev något helt annat. Jag satt där knäpptyst efter att ha läst första meningen. Till en början var det omöjligt att fortsätta läsa då det kändes som att texten började flyta ihop och bli suddig på ett nästan drömskt vis. Inombords förstod jag ju vad som stod där men kroppens känsloförmedling var på något sätt i osynk med mina sinnen. På sin höjd fick jag fram ett storögt "ooj" när jag stirrat in i en suddig skärm för några ögonblick. Nu är jag definitivt ingen känslomänniska så något utbrott borde jag väl inte förväntat mig heller, men aldrig trodde jag att jag skulle reagera sådär. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Den inledande chocken har som tur är lagt sig och det bestående minnet från den antagning jag genomgått det senaste året är all väntan. Jag har svårt att formulera i ord den ödmjukhet jag känner inför människor som orkat ta sig igenom denna process upp till ett dussin gånger utan att låta sig nedslås. Jag hade aldrig orkat och det är min innerliga förhoppning att dessa en dag belönas för sitt slit - förutsatt att de bedömts lämpliga.
Jag vet heller inte hur mycket vettiga råd jag har att komma med när jag ser tillbaka och frågar mig själv varför jag fått chansen. Min högst subjektiva åsikt är att personlighet, moral och värderingar slår högre än vilket testresultat eller vilken merit som helst. Att därför leva sitt liv utefter en förgjord mall för vad man tror är rätt väg in i en polisuniform kan vara förödande. Gör det du tycker om, som faller dig in och som du känner att du utvecklas av som människa. Det kommer vara värt det i längden - oberoende av vilken din framtida yrkestitel blir.
Nog med ogrundade utsvävningar, känsloyttringar och liknande bös. Härnäst följer lite numbercrunching på antagningsstatistiken.
Den inledande chocken har som tur är lagt sig och det bestående minnet från den antagning jag genomgått det senaste året är all väntan. Jag har svårt att formulera i ord den ödmjukhet jag känner inför människor som orkat ta sig igenom denna process upp till ett dussin gånger utan att låta sig nedslås. Jag hade aldrig orkat och det är min innerliga förhoppning att dessa en dag belönas för sitt slit - förutsatt att de bedömts lämpliga.
Jag vet heller inte hur mycket vettiga råd jag har att komma med när jag ser tillbaka och frågar mig själv varför jag fått chansen. Min högst subjektiva åsikt är att personlighet, moral och värderingar slår högre än vilket testresultat eller vilken merit som helst. Att därför leva sitt liv utefter en förgjord mall för vad man tror är rätt väg in i en polisuniform kan vara förödande. Gör det du tycker om, som faller dig in och som du känner att du utvecklas av som människa. Det kommer vara värt det i längden - oberoende av vilken din framtida yrkestitel blir.
Nog med ogrundade utsvävningar, känsloyttringar och liknande bös. Härnäst följer lite numbercrunching på antagningsstatistiken.
Det verkar som att ödet inte alltid lyckas pissa en i ansiktet.
Jag ska nämligen bli polis. Hör und häpnen.
Har ännu inte hunnit smälta tankarna så det kommer dröja ett litet tag till innan den här bloggen lever upp igen. Så småningom kommer det dock bli en plats där jag redogör tankar och funderingar runt den polisutbildning jag tydligen ska påbörja i Augusti. Plus en massa annat förstås.
Väl mött.
Jag ska nämligen bli polis. Hör und häpnen.
Har ännu inte hunnit smälta tankarna så det kommer dröja ett litet tag till innan den här bloggen lever upp igen. Så småningom kommer det dock bli en plats där jag redogör tankar och funderingar runt den polisutbildning jag tydligen ska påbörja i Augusti. Plus en massa annat förstås.
Väl mött.
Jag blev påmind om hur uppskattat och lätt det är att håna England, så what the heck. Det finns få länder jag sympatiserar mindre med, trots våra anglosaxiska band till polisstaten på de brittiska öarna. Till veckans G20-möte har ofattbara 10 000 poliser kallats in av rädsla för oroligheter bland demonstranter, detta som ett komplement till de tusen och åter tusen CCTV-kameror som varje dag, varje timme, varje sekund övervakar varenda steg Londonborna tar. Idag går det faktiskt en kamera på var fjortonde engelsman, vilket betyder att det finns miljontals kameror i landet. Ett sådant samhälle hade jag lämnat omedelbums och min förhoppning är att vi i Sverige är förnuftiga, resonliga människor som slipper gå samma öde till mötes, även om undersökningar visat att svenskarna inte har något emot att bli övervakade.
Anledningarna till att undvika Gestapo-samhällen som dessa är många. För det första säger det en del om engelsmän i regel som inte protesterar mot övervakningen och använder sig av resonemang som "Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja" - de är helt enkelt rädda får som finner sig i att bli kränkta dagarna i ända i hopp om att kamerorna stoppar terrorister från att spränga Big Ben i smulor. Vad man inte förstår är det faktum att INGEN har rent mjöl i påsen (hade vi haft det kan vi lika gärna installera kameror i våra egna hem) och att det är outhärligt att gå runt och känna sig övervakad samtidigt som man måste tänka på vad man gör och säger hela tiden då ens privatliv ständigt kränks genom kameror och avlyssning av tele- och internettrafik. Det blir en psykisk press som jag tror att många har svårt med. Sen är det ett faktum att information läcker. Det finns flera exempel på människor i känsliga positioner i England som sålt vidare uppgifter till kriminella, det är bara att googla. I vårt grannland Norge var det för inte så länge sedan en misshandelsdömd man som fick ut uppgifter om var hans bättre hälft befunnit sig någonstans genom att utnyttja trafikmyndigheternas loggar från kameror hon passerat med sin bil. Oavsett hur tryggt det kan verka med statliga myndigheter som förvaltar informationen är det alltså ingen garanti för att denna ska förbli i säkra händer.
Sen tillkommer kanske det viktigaste argumentet, och det är den ändamålsglidning som ofta sker efter det att ett övervakningssystem varit i drift ett tag. Ett superbt exempel är ju det faktum att man från början använde kamerorna i London till trafikövervakning men upptäckte sedan att man faktiskt kan följa människors vanor och spåra bilar med dessa också. I Sverige vill man idag börja använda trafikkamerorna vi har för att mäta medelhastigheter mellan kameror för att på så sätt göra det än svårare för fortkörare. Här blir konsekvensen att människors bilåkande indirekt loggas. Jag vill kunna åka vart jag vill i landet utan att detta registreras. Jag vill inte behöva motivera varför, det ska inte behövas. Kanske är det så att kameror och övervakning hjälper till att lösa brott, men att de skulle hindra kriminella människor från att begå brott är inte fallet. En svensk trafikkamera av den nya modellen kostar ungefär 500 000 kronor, exklusive driftskostnader. Vi har nästan 1000 av dessa idag. Använd pengarna till att utbilda poliser av kött och blod istället.
Anledningarna till att undvika Gestapo-samhällen som dessa är många. För det första säger det en del om engelsmän i regel som inte protesterar mot övervakningen och använder sig av resonemang som "Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja" - de är helt enkelt rädda får som finner sig i att bli kränkta dagarna i ända i hopp om att kamerorna stoppar terrorister från att spränga Big Ben i smulor. Vad man inte förstår är det faktum att INGEN har rent mjöl i påsen (hade vi haft det kan vi lika gärna installera kameror i våra egna hem) och att det är outhärligt att gå runt och känna sig övervakad samtidigt som man måste tänka på vad man gör och säger hela tiden då ens privatliv ständigt kränks genom kameror och avlyssning av tele- och internettrafik. Det blir en psykisk press som jag tror att många har svårt med. Sen är det ett faktum att information läcker. Det finns flera exempel på människor i känsliga positioner i England som sålt vidare uppgifter till kriminella, det är bara att googla. I vårt grannland Norge var det för inte så länge sedan en misshandelsdömd man som fick ut uppgifter om var hans bättre hälft befunnit sig någonstans genom att utnyttja trafikmyndigheternas loggar från kameror hon passerat med sin bil. Oavsett hur tryggt det kan verka med statliga myndigheter som förvaltar informationen är det alltså ingen garanti för att denna ska förbli i säkra händer.
Sen tillkommer kanske det viktigaste argumentet, och det är den ändamålsglidning som ofta sker efter det att ett övervakningssystem varit i drift ett tag. Ett superbt exempel är ju det faktum att man från början använde kamerorna i London till trafikövervakning men upptäckte sedan att man faktiskt kan följa människors vanor och spåra bilar med dessa också. I Sverige vill man idag börja använda trafikkamerorna vi har för att mäta medelhastigheter mellan kameror för att på så sätt göra det än svårare för fortkörare. Här blir konsekvensen att människors bilåkande indirekt loggas. Jag vill kunna åka vart jag vill i landet utan att detta registreras. Jag vill inte behöva motivera varför, det ska inte behövas. Kanske är det så att kameror och övervakning hjälper till att lösa brott, men att de skulle hindra kriminella människor från att begå brott är inte fallet. En svensk trafikkamera av den nya modellen kostar ungefär 500 000 kronor, exklusive driftskostnader. Vi har nästan 1000 av dessa idag. Använd pengarna till att utbilda poliser av kött och blod istället.
Låt mig nu lite snabbt och koncist redogöra för hur man inte bedriver journalistik. DN och Aftonbladet har idag, precis som deras parallellslalomkompisar på KD-blaskan SvD, satt sig ner med en dinosaurie till skivbolagsrepresentant och mjölkat fram ännu en artikel i en lång serie där det svenska folket ska tvingas att konsumera genom rädsla.
Stringenta läsare kanske märkt att jag är ganska liberal vad gäller upphovsrättsfrågor, bland annat genom länkningen till KOPIMI längst ner på sajten. Anledningen är kanske inte så mycket den att jag inte vill att människor ska få betalt för sina verk utan det faktum att det för länge sedan var för sent att stoppa den tekniska utveckling som idag lämnat såväl makthavare som upphovsrättsivrare ljusår från någon form av verklighetsankytning när det kommer till dessa frågor.
Med IPRED tar man nu ännu ett steg mot att alienera sig från konsumenter istället för att göra det lättare att på ett billigt sätt få tillgång till kvalitativ underhållning. Detta kommer att leda till att en uppsjö av anonymiseringstjänster börjar ploppa upp som svampar ur jorden, samtidigt som de populäraste filnätverken byts ut mot nya, krypterade versioner ifall hetsjakten på fildelare blir ett faktum. I ett sånt läge blir det omöjligt att logga vad som laddas ner, när, var och av vem. Med andra ord är det fritt fram för vilka skrupelfria människor som helst (pedofiler och andra psykiskt labila individer) att använda nätverken för att dela betydligt värre saker än det senaste avsnittet av Desperate Housewives.
Som vanligt talar man för döva öron när det kommer till att väcka medier och makthavare i detta ämne, något DN idag porträtterar på värsta tänkbara sätt. Lars Gustavsson är VD för IFPI och börjar dagens artikel med att direkt dra till med en riktig högerkrok när han säger att "Man ska ha klart för sig att både liten och stor kan drabbas av det här, de som känner oro bör upphöra med att fildela illegalt". Ett äckligt sätt att försvara sig själv på och försöka skrämma gemene fildelare. Jag hoppas att detta tas upp som ett exempel på branschens dödsryckningar när dessa dinosaurier till slut blivit arbetslösa.
Vidare fortsätter han med att diskvalificera sig själv från möjligheten att ses som en vettig människa överhuvudtaget. Nu är jag inget större fan av The Pirate Bay men någonstans får man dra gränsen för vad man tar in för vagabonder även bland skivbolagsfolket;
- Vår förhoppning är att folk ska börja förstå att det nu finns lagliga nedladdningsmöjligheter som slår exempelvis Pirate Bay med hästlängder, till exempel Spotify.
Spotify är ingen nedladdningstjänst, massor av musik har människorna Lars Gustavsson företräder tagit bort och ljudkvalitén på den musik som finns är värdelös samtidigt som man spelar reklam mellan låtarna. På vilket sätt skulle det vara bättre än att ladda ner okomprimerade fullängdsalbum från i princip vilken artist i världen som helst på några minuter?
För att protestera delar jag ut ett antal inbjudningar till några utav världens största musiknätverk, alla som vill lyssna på musik och dela kultur utan ovanstående orimliga störningsmoment är välkomna att höra av sig.
Stringenta läsare kanske märkt att jag är ganska liberal vad gäller upphovsrättsfrågor, bland annat genom länkningen till KOPIMI längst ner på sajten. Anledningen är kanske inte så mycket den att jag inte vill att människor ska få betalt för sina verk utan det faktum att det för länge sedan var för sent att stoppa den tekniska utveckling som idag lämnat såväl makthavare som upphovsrättsivrare ljusår från någon form av verklighetsankytning när det kommer till dessa frågor.
Med IPRED tar man nu ännu ett steg mot att alienera sig från konsumenter istället för att göra det lättare att på ett billigt sätt få tillgång till kvalitativ underhållning. Detta kommer att leda till att en uppsjö av anonymiseringstjänster börjar ploppa upp som svampar ur jorden, samtidigt som de populäraste filnätverken byts ut mot nya, krypterade versioner ifall hetsjakten på fildelare blir ett faktum. I ett sånt läge blir det omöjligt att logga vad som laddas ner, när, var och av vem. Med andra ord är det fritt fram för vilka skrupelfria människor som helst (pedofiler och andra psykiskt labila individer) att använda nätverken för att dela betydligt värre saker än det senaste avsnittet av Desperate Housewives.
Som vanligt talar man för döva öron när det kommer till att väcka medier och makthavare i detta ämne, något DN idag porträtterar på värsta tänkbara sätt. Lars Gustavsson är VD för IFPI och börjar dagens artikel med att direkt dra till med en riktig högerkrok när han säger att "Man ska ha klart för sig att både liten och stor kan drabbas av det här, de som känner oro bör upphöra med att fildela illegalt". Ett äckligt sätt att försvara sig själv på och försöka skrämma gemene fildelare. Jag hoppas att detta tas upp som ett exempel på branschens dödsryckningar när dessa dinosaurier till slut blivit arbetslösa.
Vidare fortsätter han med att diskvalificera sig själv från möjligheten att ses som en vettig människa överhuvudtaget. Nu är jag inget större fan av The Pirate Bay men någonstans får man dra gränsen för vad man tar in för vagabonder även bland skivbolagsfolket;
- Vår förhoppning är att folk ska börja förstå att det nu finns lagliga nedladdningsmöjligheter som slår exempelvis Pirate Bay med hästlängder, till exempel Spotify.
Spotify är ingen nedladdningstjänst, massor av musik har människorna Lars Gustavsson företräder tagit bort och ljudkvalitén på den musik som finns är värdelös samtidigt som man spelar reklam mellan låtarna. På vilket sätt skulle det vara bättre än att ladda ner okomprimerade fullängdsalbum från i princip vilken artist i världen som helst på några minuter?
För att protestera delar jag ut ett antal inbjudningar till några utav världens största musiknätverk, alla som vill lyssna på musik och dela kultur utan ovanstående orimliga störningsmoment är välkomna att höra av sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
