Crunching Numbers, Taking Names

Det är förskräckligt dålig timing att komma på att man ämnar bli vakt av lag och ordning. Med ganska exakt 300 antagna från nästan 7000 sökande blir trycket på varje utbildningsplats 1 gentemot 23. Med andra ord så går det alltså 23 sökande på varje tillgänglig plats på Polishögskolan. Klarar man sig till fystesterna har man ändå bara mellan 10-20% chans att gå hela vägen. Om vi jämför det med exempelvis läkare blir söktrycket på landets läkarutbildningar 1 gentemot 7. Detta är också det närmast konkurrerande yrket om man ser till statistiken förstahandssökande/antagen. Självfallet är det fler som söker läkarlinjen men polisyrket är alltså det i särklass mest konkurrensutsatta inför antagningen och som nybakad sökande har man idag cirka 4% chans att gå hela vägen. Notera att det kan finnas konstiga yrken (tex flygledare, officer och dylikt) som inte räknats med i SCB:s statistik över populära yrkesutbildningar, men jag har en del egen erfarenhet av dessa och jag kan inte tänka mig att de heller rår på polisyrkets säregna status. Det är dystra siffror med tanke på att det bara för ett år sedan fanns mer än dubbelt så många platser som spädde på den sökandes möjligheter till ungefär 10%, något som åtminstone inte fick en att vilja gräva en grop att lägga sig i om man drabbats av oturen att ha polis som sitt drömyrke.

Till hösten är kvoten kvinnor för första gången större än männen då dessa utgör 52% av de intagna. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det då jag finner det ganska ointressant att prata kön. Man kan ju lugnt säga att det är på tiden åtminstone då utbildningen av tradition varit mansdominerad.

Som vanligt hamnar invandrarkvoten runt en femtedel, denna gång 19%. Problemet är att rekryteringen verkar räkna in även de som exempelvis 'bara har en norsk förälder' som invandrare i statistiken och siffran på antalet utomnordiska framtida poliselever, dit jag själv räknas in, lär tyvärr vara betydligt lägre. Min egen erfarenhet säger att det finns en del utlandsfödda som söker men att de flesta stannar redan vid svenskaprovet då det kan visa sig väl så svårt för någon som inte kunnat språket större delen av sitt liv. Väl vid CT bläddrade jag igenom den namnlista på cirka 40 personer som var där samtidigt och hittade totalt 2 med utländskt klingande namn - detta inkluderat mig själv. Därmed kan jag förhoppningsvis hjälpa till att spräcka nån seglivad myt som lever kvar på diverse internetforum om att det skulle vara lättare för kvinnor och invandrare på något sätt. Kraven är på intet sätt lägre, däremot prioriterar man säkert en kvinna gentemot en man eller en utlandsfödd gentemot en svensk om man sitter med två identiska sökande framför sig. Antagningsstatistiken talar sitt tydliga språk och det senaste året har den för första gången någonsin på ett realistiskt sätt börjat spegla det samhälle vi lever i då det nu är lika många platser för kvinnor som för män.

Statistikkällor: SCB (Populära Yrkesutbildningar), polisen.se

If You Can't Beat The System, Join In On The Fun 5

Först ska det väl sägas att jag inte riktigt greppat vad det är jag gett mig in på än. Jag kollar fortfarande mejlboxen frekvent i väntan på att det ska komma ett meddelande som förklarar att det blivit något hemskt misstag någonstans och att jag ska glömma alltsammans. Men det kommer aldrig och långsamt börjar det gå upp för mig att det här faktiskt är på riktigt. Att öppna det där meddelandet och läsa "Du har antagits.." var och är fullständigt overkligt. Detta trots att man i sitt huvud väntat på just de orden i flera månader. Samtidigt har man sett framför sig hur man kommer reagera i ögonblicket man får ett positivt eller negativt besked och den känslostorm jag föreställt mig på förhand blev något helt annat. Jag satt där knäpptyst efter att ha läst första meningen. Till en början var det omöjligt att fortsätta läsa då det kändes som att texten började flyta ihop och bli suddig på ett nästan drömskt vis. Inombords förstod jag ju vad som stod där men kroppens känsloförmedling var på något sätt i osynk med mina sinnen. På sin höjd fick jag fram ett storögt "ooj" när jag stirrat in i en suddig skärm för några ögonblick. Nu är jag definitivt ingen känslomänniska så något utbrott borde jag väl inte förväntat mig heller, men aldrig trodde jag att jag skulle reagera sådär. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Den inledande chocken har som tur är lagt sig och det bestående minnet från den antagning jag genomgått det senaste året är all väntan. Jag har svårt att formulera i ord den ödmjukhet jag känner inför människor som orkat ta sig igenom denna process upp till ett dussin gånger utan att låta sig nedslås. Jag hade aldrig orkat och det är min innerliga förhoppning att dessa en dag belönas för sitt slit - förutsatt att de bedömts lämpliga.

Jag vet heller inte hur mycket vettiga råd jag har att komma med när jag ser tillbaka och frågar mig själv varför jag fått chansen. Min högst subjektiva åsikt är att personlighet, moral och värderingar slår högre än vilket testresultat eller vilken merit som helst. Att därför leva sitt liv utefter en förgjord mall för vad man tror är rätt väg in i en polisuniform kan vara förödande. Gör det du tycker om, som faller dig in och som du känner att du utvecklas av som människa. Det kommer vara värt det i längden - oberoende av vilken din framtida yrkestitel blir.

Nog med ogrundade utsvävningar, känsloyttringar och liknande bös. Härnäst följer lite numbercrunching på antagningsstatistiken.

When Life Gives You Lemons

Det verkar som att ödet inte alltid lyckas pissa en i ansiktet.

Jag ska nämligen bli polis. Hör und häpnen.

Har ännu inte hunnit smälta tankarna så det kommer dröja ett litet tag till innan den här bloggen lever upp igen. Så småningom kommer det dock bli en plats där jag redogör tankar och funderingar runt den polisutbildning jag tydligen ska påbörja i Augusti. Plus en massa annat förstås.

Väl mött.